Söndag

Det är lätt att gå ut på gatorna och skrika ut sin ilska den dag man sett sin medsysters blodiga kropp på youtube. Vi var alla chockade, arga och hoppfulla i en explosiv blandning. För två veckor sedan svämmade facebook över av youtubeklipp, kommentarer, uppmaningar och uppdateringar. Det är lätt att bli arg på orättvisor och att tillåta sig att reagera spontant för en sekund. Men när ilskan övergår i sorg och uppgivenhet, när spontaniteten byts ut mot trötthet, då är det inte lika lätt att orka engagera sig. Som nyfödd rörelse befinner vi oss på ett frågetecken, ett historisk ögonblick eller bara ännu en omgång i den sekellånga kampen för grundläggande mänskliga rättigheter i Iran. Vad ska vi göra härnäst?



Mina vänner i Iran beskriver en heterogen rörelse utan ledare, mål eller strategi. För mig kan detta framstå som den ultimata förutsättningen för en demokratisk organisation med platt struktur, utan personkult kring en upphöjd ledare och utan dogmatisk ideologi. För många som är mitt i det, skapar det en känsla av vilsenhet och förvirring. I ena delen av demonstrationståget ropas slagord av en karaktär. I andra änden skriker folk något helt annat. Ingen vet vem som är vem eller vad något av detta ska leda till. Nu är de kanske tusentals som sitter i fängelse; i Iranska fängelser, med en gedigen tradition av tortyr och mord. Vågen av demonstrationer har för stunden ebbat ut. Ilskan finns kvar. Vissa försöker bilda nya nätverk av hemliga smågrupper som kan förbereda inför nästa tillfälle. Andra går tillbaka till jobbet med minnet av ännu en besvikelse.



Frågetecknet som vi står på, vi som befinner oss i utlandet, är av en annan karaktär. Vi letar inte efter någon Jesuslik ledare som ska leda de missnöjda massorna. Snarare står vi handfallna inför en katastrof och undrar vad vi ska göra för att hjälpa våra systrar och bröder. Vi har yttrandefrihet och regeringar som kanske kanske kan ta till sig av våra ord, med vad vill vi egentligen be dem om? Att bomba min mormors hus? Att förvägra min farbror hans hjärtmedicin? Att sluta köpa den iranska oljan så att den ekonomiska situationen förvärras för våra vänner och släktingar? Nej, det säger sig själv att det inte kan vara rätt väg.



Att inte ha en färdig strategi innebär en öppning inför tusentals nya, kreativa förslag, bara vi inte låter oss paralyseras av ovissheten. Kanske har Ahmadinejad gjort en knock out på de folkliga protestera i den första ronden, men det var ingen dödsstöt. Kampen kan fortsätta, om vi vill fortsätta engagera oss. Dock kanske det krävs en förändring av vår analys. Kanske har vi att vinna på att börja se oss själva som en varaktig solidaritetsrörelse i exil. Den förra revolutionen tog ett år att genomföra. Då hade de ekonomiskt stöd från såväl moskéer som bazaarerna. Våra vänner i dagens Iran saknar de nätverk och tillgångar som fanns då. De måste hitta nya lösningar och vi kan vara en stöttande del i den processen. Just nu måste vi först och främst välja; vill vi fortsätta kämpa fastän gatustriderna i Iran har lagt sig, eller dog vårt hopp när de revolutionsromantiska filmklippen slutade att produceras?