Minnen från 1981

Det känns som att det var igår detta hände.

Jag känner doften av tårgas, min kropp värker efter alla batongslag, alla sparkar. Mitt ansikte är svullet, det är kallt och mörkt, Jag hör ingenting, inte ens mitt hjärtslag, var är jag? Jag minns ingenting. Det går inte att röra på mig, rummet är för trångt, var är jag?

En liten dörr öppnas, en man kallar mig för vad saker jag inte vil upprepa och vill att jag ska vända mig om, han binder mina ögon och ger mig ett rep att hålla i och följa honom.

Du är gripen! Detta är fängelse tänkte jag.

Jag försökte sjunga sorode azadi (frihetssången) och tänkte på Nelson Mandela.
” rädslan är din största fiende” det sa han till sig själv varje gång han skulle torteras.


Jag vill sjunga högt så att de andra hör mig. Det kom inte ett ord ur min mun, blodet rann, minnena kom tillbaka, slagen mot ansiktet, tänderna jag spottade ut för att kunna andas.


Med ena handen försökte jag känna, näsan kändes inte, jag är svullen som in i helvete.

Mannen förde mig till ett rum förmodar jag, det kändes varmare och jag hörde en viskande röst.

Vi stod i rad verkade som, jag hör en kvinna skrika vad har ni gjort med våra barn?

Hon fördes bort omedelbart, in kom några till, det hörde man och ut igen , alla var tysta.

Senare i livet fick jag veta att de kvinnorna var våra mödrar som fick komma in i fängelset för att indetifiera oss, ingen av dem hade sagt vad vi hette.

Min mor kände inte ens igen mig så svullen som jag var!

Det är som att detta hände igår och det händer idag i iranska fängelser.

Det värker i hela kroppen att se bilderna från dagens iran.

Jag vet att tusentals människor är gripna och vistas i ovisshet och allas fråga är

Var är omvärlden?


Min vädjan till dig och dig och dig är :

Kämpa vidare för mänskliga rättigheter och solidaritet för alla våra medmänniskor som styrs av diktaturer.