Jag är inte iranier

Det iranska folket är fångat mellan ayatollor och amerikanska maktstrateger


Jag är inte iranier. Däremot känner jag, liksom många andra svenskar som bor i storstadsregionerna, en hel del iranier. Enligt SCB kom nästan 40,000 iranska flyktingar hit under åren 1985-1995, vilket gör iranierna till en av de största invandrargrupperna i Sverige. Under de senaste dagarna har jag fått mig en rejäl och obehaglig påminnelse om skälet till att de är här.

Jag har intresserat mig för Mellanöstern i många år. Ganska nyligen var jag i Iran. Jag har också varit i många av grannländerna, och min upplevelse var att Iran var ett bättre fungerande samhälle än de flesta andra i regionen. Där finns möjligheter, inte minst i form av utbildning. Den ekonomiska situationen är inte heller lika desperat som i många länder runtomkring.

Men förtrycket fanns där, i vardagen. Jag såg bland annat hur obekväma många iranska kvinnor var med att bära slöja, och jag såg hur fort slöjorna åkte av när inga kontrollanter längre kunde se på; innanför dörrar eller vid gränsövergångar. Jag vet förstås inte hur många av de iranska kvinnorna som skulle vilja eller inte vilja bära slöja om de själva tilläts välja; inte heller tycker jag att det alltid måste vara förnedrande och fel att bära slöja i sig. Men varför kan inte de iranska kvinnorna få bestämma själva? Kvinnornas situation i Iran får mig att tänka på en formulering av Salma Yacoob, själv beslöjad och talesperson för centralmoskén i Birmingham, men också en av grundarna bakom det socialistiska Respect Party. Hon skrev så här i en artikel om slöjan:

”Muslimska kvinnor upplever sig tvingade att välja mellan pest eller kolera. Vi är fångade mellan dem som menar sig vilja beskydda oss – de många muslimska män som vill begränsa våra fri- och rättigheter – och de som säger sig vilja befria oss genom att döda oss med sina bomber och som inte tillåter oss ha några egna åsikter, såvida de inte överensstämmer med deras egna.” (Hela texten finns på minhijab.nu. Den har också publicerats i Minaret 3/2008.)

På samma sätt som de muslimska kvinnorna är fångade mellan två motpoler har också det iranska folket blivit inklämt; mellan radikala muslimer och västerländska maktstrateger. Båda sidor vill tvinga dem, och oss, att välja; antingen är vi med Gud och ayatollorna eller så är vi med demokratin och friheten, USA, Europa och Israel. Gud, demokratin och friheten mår inte bra av att missbrukas till förtryck och maktutövning, men även om de missbrukas så är de inga människor; de blöder inte när de blir slagna. Det gör däremot människor på gatorna i Teheran. Och det finns något här som är mycket viktigt att komma ihåg: Guds vilja, demokrati och frihet är abstrakta begrepp och ideal. Människokroppar däremot är högst verkliga; det är inga abstrakta idéer utan riktiga människor som nu dödas i Iran. Men inte bara protestanterna utan alla iranier lider av maktkampen, såväl genom den egna auktoritära regimen som genom de militära hoten och den aggressiva retoriken utifrån.

George W Bush handlar som bekant i Guds namn när han dödar. Det gör också Mahmoud Ahmadinejad och Ayatollah Khamenei. Men den iranska regimen representerar inte bara Gud utan också iranierna; låt vara att iranierna inte alltid själva uppskattar det. För att få politisk legitimitet tvingar man därför sina undersåtar att rösta, men eftersom det är viktigt att de också röstar rätt så tvingar man dem därtill att rösta på några få, av regimen utsedda, kandidater. Valet är alltså riggat från början till slut.

Vad vill då iranierna som protesterar? Och vad vill iranierna som inte protesterar? När den iranska regimen talar framstår protestanterna som motståndare till religion och moral, dessutom som få och isolerade. Men om nu Ahmadinejad verkligen har folkets stöd, varför måste då Väktarrådet underkänna hans motkandidater? Om Irans folk verkligen tror på ayatollorna och deras sätt att tolka religionen, varför måste man då tvinga folket till att följa deras påbud, med hot och straff? Och om Gud står bakom Ahmadinejad, behöver han verkligen fuska i valet då? På vissa västerländska tyckare verkar det å andra sidan som om iranierna, innerst inne, drömmer om frihet och demokrati av amerikanskt snitt, med allt vad det innebär av amerikansk kultur och amerikanska företag i landet. Men alla iranier jag någonsin har träffat – utom en – tycker att det var minst lika illa när shahen styrde landet, stöttad av USA. Tänk om protestanterna inte vill ha ayatollorna, men inte heller Amerika? Vad är det för cyniker som vill tvinga dem att välja mellan pest och kolera?

Det är alltid lätt att tala för dem som inte tilläts tala och det finns alltså många som säger sig veta vad iranierna vill. Men den som verkligen vill veta vad iranierna vill ha för slags samhälle måste förstås fråga iranierna själva.

Vad de än vill ha istället så kan man i alla fall säga en sak med säkerhet, och det är att de protesterar; att de gör motstånd; att de vill ha förändring; och att många är beredda att misshandlas, förtalas, fängslas eller till och med dö för den förändringen.

Peter Hultdin